Frk F

Jag är hemkommen. Jag överlevde. Jag har förvisso blåsor under stortån för jag var dum nog att shoppa i högklackat. Jag borde valt ett par sneakers. Men i sneakers måste man ha strumpor och det orkade jag inte stressa med innan jag kom iväg. Hitta strumpor alltså!

Jag är hemkommen. Jag överlevde. Jag hade en bukett kläder och skor i de väldoftande  färgerna   /rosa/vitt/ ljusgrått/svart/ att räcka över till flickebarnen. De blev som vanligt stolleglada. Det är ganska lustigt för det spelar ingen roll vad man köper - en chokladkaka eller ett nytt datorspel - de blir alltid stolleglada. Det känns bra!

Jag är hemkommen. Jag överlevde. Jag hittade ett par gummistövlar, med foder och hela tjillevippen. Hundarna blev förstås stolliga de också för i samma affär sålde de finfina tuggrullar. Hört talas om granngården? Dom har allt, utom plåster till ömma stortår.

Jag är hemkommen. Jag överlevde. Jag hittade allt som stod på listan. Pengarna räckte. Ingen kom för nära och jag kunde kommunicera. Mission Completed.

Nu ska jag sova. Imorgon ska jag svara på alla snälla kommentarer. Kram till er!

Idag ska jag på shoppingtur. Det är bara tvunget. Båda flickorna behöver kläder, skolutrustning och lite andra attiraljer. Själv måste jag ha ett par gummistövlar. Lersäsongen är ju här!!

Jag ser inte fram emot mina shoppingturer. Det blir väldigt rörigt i huvudet så fort jag sätter foten på ett varuhus eller i en butik. Jag drunknar i intryck och ljudet är öronbedövande. Likaså kryper jag  ur skinnet när folk kommer för nära. Social fobi? Nä, bara väldigt stark integritet!

Jag är rädd att jag glömmer nåt, att pengarna inte ska räcka, att jag inte hittar det vi behöver, att det är långa köer och att jag inte uppfattar vad folk säger. Eller ännu värre, att de inte uppfattar vad jag säger.

Jag har iallafall förberett mig genom att kolla in prylarna på nätet. Jämfört priser och alternativ. Så jag slipper de värsta överraskningarna.

Så, please, tänk på mig i dag, när jag ger mig ut i djungeln.

Under tiden får ni gärna gissa vilken fågel de här fjädrarna har tillhört. Jag hittade dem i morse på vår morgonpromenad. Vackra, eller hur?

Jodå….lilltjejen hakade på min hoppstudie. Det är inte så lätt att fotografera samtidigt som man hoppar, men vi hade desto roligare när vi skulle klippa och klistra ihop bilderna till ett kollage. Det är väldigt mycket rosa i vår tillvaro när tjejerna är hemma. Det är nästan man anar doften av nyponblomma…..

Människan är ett meningssökande däggdjur, har någon sagt. Att skapa mening är att samordna sina tankar och handlingar till en personlig helhet och sikta mot mål som man är delaktig i att skapa förutsättningar för. Man kan se sitt liv på olika sätt, som de två byggnadsarbetarna som håll på att hugga sten.

- Vad gör ni? frågade en som gick förbi.

- Jag hugger sten, svarade den ena.

- Jag bygger en katedral, sade den andra.

Olika svar som speglar olika uppfattningar om tillvarons mål och mening.

Carl-Erik Brattemo skriver

Den personliga livshistoria som vi alla har att berätta innehåller minnen av faktiska händelser. Men framförallt innhåller den minnen av händelsernas meningskapande sammanhang; därmed också de avsikter och målsättningar, kort- och långsiktiga, som vi vill genomföra, och eftersom livet aldrig utvecklas i tvära kast, säger vårt livs historia något om vad vi strävar efter just nu.

…och fortsätter

Det vi kallar nuet är något, som mycket snabbt glider förbi. Tanken jag tänker, händelsen jag är med om i denna minut är i nästa minut ett minne, tillhör min historia…

Det mesta i ens liv är historia, så småningom blir allt det. Det som gör kedjan av berättelser till historia är den röda tråden som består av mål, mening och sammanhang . Det är det som håller samman allt som händer i ens liv.

Människor som är tillfreds med sitt liv sätter vanligen upp mål som ger mening och struktur åt den dagliga tillvaron. Det är naturligtvis meningslöst att välja mål och riktning om man inte tar sina val på största allvar och är beredd att ta konsekvenserna av dem.

Om man t.ex bestämmer sig för att gifta sig och bilda familj och i linje med detta väljer en partner som man tycker är värd att dela livet med, men sedan börjar uppföra sig nedsättande och föraktfullt gentemot denna människa, kommer äktenskapet att till slut förlora sitt värde. Om man bestämmer sig för att utveckla sin musikaliska talang, men aldrig övar sig på sitt instrument, kommer man inte långt. Då man formulerar sina mål bör man ställa frågor som t.ex:

Är detta verkligen nåt jag vill göra?

Kommer jag att uppleva glädje under tiden det tar att uppnå målet?

Kan andra ha glädje av det jag vill göra?

Har jag förutsättningar för att nå dit jag vill?

Vad kan det tänkas kosta mig?

Står jag ut om jag misslyckas?

Och om jag lyckas - för det märkliga är att det ibland är svårare att lyckas än vad man hade väntat sig. Det går inte att ge ärliga svar på sådana frågor utan god självkännedom, en gnutta mod och förmågan att börja där man är. Att börja på exakt den punkt där man befinner sig just nu.

…jag är på väg nåstans, men blicken flackar och jag vet inte riktigt var jag ska ta sikte. Men det är på gång. Det har redan börjat bubbla.

Så här skriver Tomas Tranströmer

Men att vara där man är. Och vänta.

Jag är ängslig, envis, förvirrad.

Kommande händelser, de finns redan!

Jag känner det. De finns utanför:

en sorlande folkmassa utanför spärren.

De kan bara passera en och en.

De vill in. Varför? De kommer

en och en. Jag är vändkorset.

Har känt mig lite tum i bållen* på sistone. Har varit stressad av datorhaveri, ominstallationer, mailproblem och andra teknikrelaterade trösklar som man måste ta sig över. Jag ogillar opålitliga apparater. Men nu verkar det ha löst sig, åtminstone för den här gången.

I helgen tog vi en kort cykeltur. Vi såg sånt som man vill se mer av och vi såg sånt som man inte alls vill se mer av.

Ibland undrar man vad dom sysslar med på miljökontoret?

* tum i bållen - skånska för “tom i huvudet”